Arkitekt Claes Knutson – Du får aldrig stunden tillbaka
199:- + 85:- (emballage, porto) = 284:-
Samuel Palmblad, 1:a upplagan, 2020
”Och det var många som agerade – den knäpp-uppige arkitekten Claes Knutson i Alvesta hade dagen till ära t.o.m. skrudat sig i stadsarkitektuniform, som han själv raljerade.”
Citatet är hämtat ur en tidningsartikel som skrevs i samband med invigningen av Alvesta köpings nya kommunhus och reningsverk 1956. En rad dignitärer närvarade, bl.a. landshövdingen, och skribenten understryker den positiva andan på orten där omfattande nybyggnadsprojekt var under uppförande eller på planeringsstadiet. Vid denna tid hade Alvesta köping uppnått den aktningsvärda åldern av elva år och framtidsoptimismen spirade. Köpingen bildades den 1 januari 1945 efter att Aringsås landskommun ombildades och municipalsamhället upplöstes.
Ett litet antal mycket företagssamma politiker drev kraftfullt frågan om utveckling och modernisering av samhället där behovet av bostäder ständigt växte. Den person som gavs uppgiften att realisera byggplanerna var nästan uteslutande stadsarkitekt Claes Knutson. I rollen som stadsarkitekt med egen affärsdrivande byrå erhöll Claes under 1950- och 60-talen en mångfald av stora uppdrag där slutresultaten i grunden påverkat bilden av tätorten. Hans knäpp-uppiga stil, som journalisten uttryckte, och förkärleken till det extravaganta innebar att även personen Claes väckte stor uppmärksamhet i den lilla köpingen.
I rollen som stadsarkitekt presenterades studier kring lämpliga exploateringsområden vilka ofta resulterade i konkreta stadsplaner. När bostadsområdena sedan skulle ritas och förpackas i konkreta bygglovshandlingar förändrades rollen där firman Claes Knutson arkitekt SAR Alvesta övertog arbetet. Ett smidigt och effektivt men med dagens ögon affärsetiskt högst tveksamt upplägg. Den karismatiske Knutson tog samhället med storm och arkitektbyrån växte i takt med den intensiva byggverksamheten som präglade Alvesta liksom flertalet tätorter i Sverige under 50- och 60-talen.
Hör Samuels tankar om boken