14C-metod
Alltsedan 1960-talet har den så kallade 14C-metoden (uttalas kol 14-metoden) varit den främsta analysen för arkeologer att datera fornlämningar. Metoden fungerar på allt organiskt material, men vanligen används träkol och ben. En kolbit stor som huvudet på en tändsticka räcker för att få reda på när trästockarna, i exempelvis en eldstad, brändes.
Innan 14C -metoden fanns var arkeologer utlämnade till att bedöma ålder utifrån de fynd man eventuellt hittade. 14C-metoden gjorde det möjligt att undersöka och datera helt nya typer av fornlämningar, som exempelvis spår av hus, eldstäder, järnframställningsplatser och mycket mer!
Metoden bygger på att kol i luften ständigt tas upp i allt levande. När ett djur eller en växt dör börjar ett radioaktivt sönderfall av kolisotopen 14C, medan isotopen 12C är helt stabil. Genom att mäta mängdförhållandet mellan kolisotoperna i ett prov kan man beräkna när djuret eller växten dog och därmed slutade att ta upp 14C.
Makrofossilanalys
Makrofossil är ett samlingsnamn för fröer och kärnor från vilda eller odlade växter och det hittas i nästan alla fornlämningsmiljöer. Ibland har makrofossil bevarats eftersom det har förkolnat, ibland för att det har legat i vatten och ibland för att det har legat extremt torrt. Genom att använda makrofossilanalys vid arkeologiska undersökningar, kan speciella forskare ta reda på vilka växter som har använts till mat, i mediciner, vid ritualer och som dekoration. Man kan också hitta växter som har köpts in från andra länder.